Som tjugoåring gjorde jag en abort, fast jag alltid hade tänkt att det är fel. Jag kände en stunds lättnad, men väldigt snart började hela saken orsaka fruktansvärd ångest. Mitt under överraskningsgraviditeten var jag fylld av rädsla för framtiden, men efteråt insåg jag att jag skulle ha klarat av att ha ett barn precis lika bra som andra. Ingen varnade mig för den smärta som aborten orsakar. Jag upplevde att jag blev lämnad ensam med saken, ingen förstod den skuld och det självförakt jag led av. Jag skulle bara velat glömma hela saken, men kunde inte. Den påverkade hela mitt liv. Några år senare kom jag med på ett av Itu-projektets stödveckoslut där jag fick behandla smärtan som hörde ihop med aborten i förstående sällskap. Jag upplevde att både jag och mina känslor accepterades. Det hjälpte mig oerhört mycket. Nu har jag igen grepp om livet, något jag aldrig trodde skulle hända. Utan stödgruppen skulle jag helt säkert inte må så här bra.

 

Kvinna 26 år

 

 

Jag fick veta att jag väntade barn i omständigheter som inte var helt idealiska. Jag var i en ny relation och har i min livshistoria tidigare psykiskt illamående. Jag jobbar också inom konstbranschen där de ekonomiska utsikterna inte är goda. Jag visste ändå genast att jag behåller barnet. Jag har nämligen gått igenom samma situation tidigare i livet och beslöt då avbryta graviditeten. Då trodde jag att det var den bästa lösningen för mig och mitt barn. Aborten gjorde ändå inte att graviditeten försvann. Jag måste gå igenom förlusten, självanklagelserna och alla ”om”. Att fundera på alla ”om jag hade…” var väldigt slitsamt, men jag fick inget slut på det utan yrkeskunnig hjälp. När jag beslöt mig för abort trodde jag att jag efteråt skulle kunna fortsätta livet som normalt, men där hade jag fel. Det tog två år av mitt liv för mig att behandla saken och av den tiden var jag sjukledig ungefär ett halvt år. Som en följd av aborten insjuknade jag i svår depression, som i ett skede förvärrades ända till psykos. På Aurora sjukhus fick jag höra av en psykiatrisk sjukskötare att ”alla kvinnor ångrar ju i något skede sin abort”. Då var det lätt att hålla sig för skratt. Jag fick ordning på mitt liv med hjälp av den kvalitativa finska hälsovården och Itu-medarbetare. I och med den nya graviditeten har jag märkt att en graviditet förändrar hur jag tänker och ser på livet. Jag har av graviditeten fått en iver och kraftresurser att lösa livssituationer som ibland känns kaotiska. Det finländska samhället hjälper också gravida kvinnor mycket. Att fortsätta graviditeten är absolut det bästa alternativet för mig. Jag är också själv av den åsikten att om jag börjar vänta på de perfekta omständigheterna, får jag inte barn innan jag är 45 och då kan det vara för sent.

Kvinna, 32